Tålamod

... är en dygd.


Så sant som det är sagt. Att det är en bristvara hos mig är det nog ingen som överraskas av. Tålamod när det kommer till det mesta skulle jag pinsamt nog våga erkänna, utom med människor i min yrkesroll, där är tålamodet gott.


Men när det kommer till prestation, något som ska ge ett förväntat resultat, då tryter tålamodet illa kvickt. Snabba men effektiva lösningar på det jag anser är ett problem eller som föväntas bli en vinst. Går jag ner i vikt gör jag det fort, det kan inte gå snabbt nog och jag har inte tålamod att vänta. Bli frisk vill jag även det ska gå fort, jag vill till vinsten - frihet - fortare än fortast. 

Men.

Take it easy! Coola ner! Vissa saker får ta tid, ska ta tid. Tålamod. Man kan inte ägna sitt tålamod enbart åt andra eller enskilda situationer. Tålamodet måste finnas till sig själv, personlig utveckling ska ta tid.

Skynda långsamt. Vänta. Eller som Karin Boye uttryckte det - det är vägen som är mödan värd.

.

Inre lugn

Faktiskt....


I början av viktuppgången, i startgroparna att gå emot och ha modet att göra tvärtemot så känns det allt annat än som ett inre lugn. Snarare ett inre kaos och fullständigt krig. Osäkerhet, rädsla och nej nej nej nej jag vägrar känsla.


Även om man vet att det blir lättare med kilon så är det ändå lika hemskt och oförståeligt när man är just där, det får man inte glömma. Sen kan man hamna i någon form av delirium, när man vet varken ut eller in och det är lättare att följa sjukdomstankar än friska. Det här är viktigt att komma ihåg, den känslan. Den känslan som man faktiskt vill förtränga för att den är så påträngande, otrevlig och ettrig.


Men genom att påminna sig om den, inte glömma bort den och därigenom bara komma ihåg känslan av det som är härligt med att vara just sjuk, är viktigt för att inte trilla tillbaks. Jag har ständiga tankar på att jag vill gå ner i vikt, jag är inte nöjd med det jag ser eller känner. Men jag försöker ständigt plocka fram den där känslan, känslan av paniken och allvaret. Då går det stå emot.


För som jag sagt förut, en ätstörning är inte bara ett helvete på jorden, det är också ett himmelrike, ett egotrippat, vidrigt och ensamt sådant. Men ändå, det är ett rus utanför denna värld. Som en drog, mitt i allt elände och djävulskap.

Med kilon, med känslan av frihet nära nära, med tankar som är nya infinner sig ett inre lugn. Långt ifrån den känslan som man måste minnas. För jag är övertygad om att man kan bli helt fri, men jag är också överrens med tanken om att jag har en känslighet som inte alla har, att jag måste vara på min vakt och ifrågasätta mer än många andra. Jag kan inte släppa garden helt, men jag kan utnyttja den till något positivt.

Att pyssla i trädgården så här i maj, är en lisa för själen.

.

Jag bestämmer själv

Lite sådär bråkig som Lotta på bråkmakargatan, kan själv, är faktiskt en rätt härlig känsla.


Jag är jag, jag känner mig inte alls särskilt ätstörd längre. Jag vet att jag har osunda tankar och vissa kompensationsbeteenden och beteenden kvar men det är inget som stör mig, inget som förstör mig och inget jag inte kommer kunna hantera. En bit i taget.


Det blev några härliga inlägg och åsikter angående förra inläggets mellanmål, gilla! Att skapa lite debatt, ifrågasätta och konfrontera är viktigt. Jag vidhåller att jag tycker att det är ett helt ok mellis med en av de såkallade måltidsersättarna. Visst, de innehåller en hel del socker men så gör även frukt och andra smoothies. Dock står jag för min åsikt om att de är helt förkastliga till de syfte de egentligen är menade för, att vara just måltidsersättare. Nyttiga som måltid är de absolut inte i mina ögon.

Det är stor skillnad på val som görs utifrån ett sjukdomsperspektiv och val som görs utifrån friskhet. Ibland kan resultatet bli detsamma, men tanken dit, valet. Frågan om vem som bestämmer. Jag vågar nog stå för att påstå att det är rent ohälsosamt att vara så extremt hälsosamma som så många vill leva upp till idag. Det som är nyttigt och hälsosamt för mig kanske inte är det för dig, det gäller att hitta sin egen väg utan att påverkas allt för mycket av allt vi impregneras med. 

Mina älsklingar 

Visst känns det att vi går mot ljusare tider... jag känner mig som en helt ny människa och på ett sätt är jag det. Jag blir aldrig någonsin gamla Hanna igen. Jag har omvärderat mycket och ifrågasätter mer. Acceptansen är dock en stötesten, men vem har sagt att livet ska vara lätt?

.

Frånvarande

Flåt! Jag vet att jag varit, är, enormt frånvarande. Får man skylla på att jobb och familj tagit mycket tid denna vecka, allergin blomstrar och gör mig helt nedstämd och energilös. 

Men nya naglar har jag iallafall hunnit införskaffa!

Jag är ju som bekant helt anti allt vad dieter heter och anser att måltidsersättningar är skit och utnyttjande av människors okunskap om normal, sund kosthållning.Men att använda sig av en sådan här smoothie som mellanmål, varför inte? Fick en totaldipp i blodsockret efter en lång dag på SU, som bekant bjuds det på bullar och kaffe men ingen riktig näringsrik ersättare, inget bra mellis. Jag får skylla mig själv som inte hade med mig något heller för den delen. Sen gick jag på högvarv inne på ICA, hitta snabbt mellis som täcker upp de flesta näringsbitarna. Hur anti jag än är dessa måltidsersättare, så fick det bli ett mellis, bättre som just det, eller vad tycker ni? Vilka snabba mellis har ni som man kan äta i bilen med en hand på väg hem? 

Sen måste jag slå ett slag för Lokas nya vatten! Så gott!! Den här med jordgubb/lakrits smakar nästan som hallonlakritsskalle, de där godisarna ni vet. Den med banan var lite sisådär dock, men jag gillar inte banan direkt så jag ska inte dissa den för det.

Sen har det blivit lite grill. Jag älskar grill och den här sommaren ska det grillas igen allt som inte grillades förra sommaren. Lax, makrill, entrecote och alltid de kära sparrisarna.

Har endel att ta igen och det ser jag fram emot, så dela med er av era bästa grilltips till mig!

.

Barnen

Får då och då frågor om hur jag ställer mig i frågan gällande mina barn vs min sjukdom.


Mina barn är mitt allt, de betyder mer än livet i sig och kommer därefter prioriteras. Jag är nog generellt ingen typisk mamma, jag kommer aldrig "curla" dem och jag kommer aldrig hyckla om livet. Jag kommer alltid överösa dem med kärlek både till mans och till ords. Andras ungar och mina barn - så är det.

Hur skyddar jag då mina barn?

Jo men det är inte så svårt faktiskt, det har aldrig varit. Än är barnen inte tillräckligt stora att ställa direkta frågor som en 10-åring, därmed inte sagt att de inte förstår mer än man tror. Jag har alltid satt ärligheten främst, för allas del. Anorexin i sig är en lögnaktig jävel och det vet jag sedan innan, därför har jag ett försprång, som jag utnyttjar.


Jag har hört om behandlare som säger att det är OK att det räcker att den ätstörda mamman sitter med barnen när de äter. Gudars så fel de har! Barn gör inte som man säger utan som man själv gör, det är en bister sanning.  Ätstörningar i sig sägs vara egosjukdomar men ställs det på sin spets är det allt annat än just det, man vill ju förinta sitt ego, sig själv. Försvinna och sluta existera. Inte dö kanske, men sluta synas, vara.


Mina barn har jag hållt åt sidan genom att aldrig visa dem mina kompensationsbeteenden. Fine, de har tyvärr fått närvara vid diverse ångestattacker, men de får inte dagligen höra min skeva självbild i ord. Jag vill inte att de ska lära sig negativa ord om den egna kroppsbilen, känslan. Jag vägrar föra över mina sjuka ideal till dem. Måendet, mindfulness och egenhet är prio.

Jag är en grym mamma. Jag är bra! Jag vet att jag har många och stora brister men det finns värre och jag är BRA!

En mamma är född av... en mamma, en älskad Mamma,

.

10+ en stor sak!

Först och främst stort tack för all pepp, stöttning och positiva kommentarer och mail, kärlek till er!

Sitter lite och funderar över mina senaste månader. Mentalt gjorde jag vändningen redan i höstas men tillät, vågade inte låta kroppen och psyket mötas där. Den fysiska vändningen och därmed det totala måendet fick sig först ett uppsving efter jul.


Sen januari har jag gått upp 10 kilo. Inte konstigt att det känns i kroppen, det är ingen liten förändring. Enligt C kan magen krångla upp till ett år från det att man är fysiskt frisk. Ett år av oregelbunden svullnad, ömhet och andra otrevligheter.


Jag kan säga att stora delar av mig hatar de 10 kilona men gissa vad de gör nytta och faktiskt slutlig glädje. Det går inte sticka under stol med att det är lättare att tänka, lättare att hantera ångesten som faktiskt kommer mer sällan i takt med att vikten går upp. Lättare att leva på många många vis. Jag känner mig inte tjockare nu, trots att det var min största skräck tidigare. 


Läser jag tillbaks i min blogg, mina egna tankar och mitt mående så är det väldigt enkelt att se den röda tråden. Måendet och vikten, ätandet, tuggandet och sättet att hantera känslor och tankar hänger så fint ihop. Ju mer man går ner i vikt, desto större känner man sig och desto räddare för en viktuppgång är man. Men för varje kilo man går upp känns det lättare, även om det inte går att inse just då.


Det jag vill få fram idag är att det går! Visst jag är inte där än, jag har mycket kvar, att jobba på gällande min självbild och mina ideal. Men jag känner mig inte tjockare idag än för 10 kilo sedan. Fine att jag inte har kommit till frihet än men jag är iallafall på god väg! Det går inte undvika en viktuppgång, det är värt att våga prova.


För även om jag som sagt inte älskar mig själv mer än innan, även om jag fortfarande vill gå ner i vikt och ogillar det jag ser och känner så är den känslan inte värre än innan, men det är lättare att hantera nu. Känslorna, tankarna och det totala måendet.

Prispallen ska jag inte ställa mig på än men jag tänker ändå ge mig själv en klapp på axeln... jag är så nära nu! Några kilon till och en bättre insikt om vad som är viktigt, snällare glasögon - sen så!

.

Motivation

Ja den tryter, motivationen...


Nej, jag tänker absolut inte ge upp, kasta in handsken. Men jag känner mig tillfälligt omotiverad att gå vidare, inte stanna, inte nöja mig.


Nu har jag normalvikten bara hekton ifrån, jag borde vara nöjd och lycklig men jag känner mig mest ledsen, nere och allmänt störd. Att släppa det här sista är en sorg, det går inte sticka under stol med. Insikten om att jag måste acceptera nuläget är minst sagt svårt.

Behöver både motivation och blogguppslag just nu... 

.