onsdag 15 februari 2012

Lite historia

Ytterligare en fråga som återkommer då och då är när jag blev sjuk och hur det har sett ut. Fina S frågar så här;

Läst din blogg ett tag och undrar när du fick anorexi och om du har haft någon äs problematik innan?


För er som läst hela bloggen och följt mig från start, ni kan sluta läsa här, för här kommer en liten historik till mina nya eller nygamla läsare.


För det första tror jag att det är många faktorer, ihop med genetik och personlig känslighet som gör att man utvecklar en ätstörning. Hur det startar och vilka faktorer som spelar in är personliga, precis som sjukdomen i sig, men det finns många gemensamma faktorer. För mig har det sett ut i runda slängar så här...


När jag var 17 år fick jag ett erbjudande att göra ett mindre modelljobb, en baddräktsreklam för ett känt märke. Jag hade själv inte ansökt utan blev hittad genom min far som jobbar i modebranchen. Som många andra tonåringar hade jag förutfattade meningar och tankar om hur en modell ska vara, se ut, äta och andas. Jag utvecklade då en en ätstörning som idag skulle diagnostiseras som ätstörning UNS, jag hetsåt aldrig men jag kräktes upp mat som var förbjuden och jag var restriktiv däremellan.

Detta pågick under ett par år, inget jag såg som ett större problem och inget som jag berättade för min familj, däremot något jag avslöjade för en väninna vilket gjorde att jag insåg att det kanske trots allt inte var helt ok. Detta beteende låg sedan latent i några år men känslan, självbilden och synen på den egna kroppen och det yttre däremot fanns kvar. Kritiken.

När jag sedan flyttade hemifrån, blev sambo med en kille som jag i dagsläget insett hade en ätstörning, matades min egen latenta sjukdom som väcktes till liv igen. Träningen gick från att bli något roligt till ett tvång, maten var inte längre mat utan kalorier på en tallrik och kunde man bli av med maten genom att kräkas eller komma undan den, ja då var det kanon. När den sjuka relationen sprack fick anorexin eld på sin elaka brasa. I ensamhet är hon som bäst, därför vill alla med en ätstörning vara ensamma med den. Isolera sig och komma undan. Så att ätstörningen kan få fullt spelrum, vilket den fick för mig. Det var då mitt liv enbart bestod av att äta, kräkas, kompensera, svälta. Må skit helt enkelt. Så många gånger som jag gråtit samtidigt som jag tryckt i mig mat som sedan åkt ner i ett rör, utan att få chansen att passera min kropp.

Inläggningar, LPT, besök på hjärtintensiven på grund av livsfarligt låga kaliumvärden, dagvård, gruppvård, utredningar. Hela mitt liv var under många år bara ätstörning, anorexi och så otroligt liten, men stark och fokuserad. Jag minns inte allt, många och långa perioder är som tomrum, minnesluckor. Men jag tror det var 2002 jag första gången diagnostiserades med Anorexia Nervosa, då typ 2.

När jag flyttade, började om på ny kula... ny behandling, på den enhet jag är idag, då vände något. Jag tröttnade och vågade prova något nytt, men bra mådde jag inte. Än idag står anteckningarna på min äs-mottagning och lyser mot mig "jag är normalviktig nu, men jag mår skit".

Jag träffade min stora kärlek, vilken livräddare! Dock gjorde jag ett stort fel, jag slutförde aldrig min behandling, jag var så dum att jag ansåg att jag var frisk, för att jag var normalviktig och därmed tjock i min sjuka värld. Jag hade ju honom nu, något annat att fokusera på. Vilket jag gjorde. Vår relation startade intensivt och är intensiv, precis som vi är som personer. Därmed la jag anorexin på en hylla, utan att döda henne låtsades jag att hon inte fanns. Jag hade några år som jag trodde jag var frisk, jag kände mig frisk och fri, men jag hade en mängd tankefällor och kritik mot mig själv som jag som så många friska ätstörda har och anser är normala.

När barnen kom, när småbarnsåren var över, de första, så har känsligheten ökat. Av flera anledningar trillade anorexin ner från hyllan igen. Jag som bara skulle gå ner de sista mammakilona, bara tappa lite i vikt. Det är som en drog, en före detta ätstörd kan ALRIG banta! En före detta alkoholist kan ALDRIG dricka alkohol, det är samma sak. Det gick som för alla missbrukare, rakt ner i helvetet. Jag visste vad som var på G, men det gick inte att stoppa. Maken drog iväg mig till äs-mottagningen jag besökte för flera år sedan, med anteckningarna kvar. Den här gången diagnostiserades jag med Anorexia Nervosa, igen, dock med typ 1. Något som känns otroligt skamligt, jag är ju vuxen, mamma. 


För att bli helt frisk den här gången, inte göra som sist, acceptera det som något som skulle vara en del av mig för alltid. Lägga det i ryggsäcken och använda som en positiv erfarenhet. Ja det kräver att jag tar mitt liv, mina tankar ett steg längre. Ett steg längre än de friska ätstörda, de normala, de vanliga.

Jag är inte där än... jag känner det, jag erkänner det. Jag vill fortfarande gå ner i vikt, jag skulle nog ge min högra hand mot 10 kilo. Idiotiskt och det vet jag, jag vet och jag agerar inte efter tankar som jag försöker tydliggöra och konfrontera. Men jag har svårt att acceptera det jag ser och det jag känner.


Men jag jobbar på det och jag tänker vinna den här gången!




8 kommentarer:

  1. Trots att jag själv aldrig haft anorexi (den diagnosen finns i min journal, men jag har aldrig trillat såpass under underviktsgränsen att jag faktiskt har uppfyllt viktkriteriet) känner jag igen mig i mycket av det du skriver här. Till stora delar har vi nog trots allt ganska liknande resor bakom oss och även mina problem låg latenta under några år då jag träffade min man, blev gravid och fick barn.

    Jag började aldrig banta med mening, men när jag upptäckte att jag förlorat en hel del i vikt efter förlossningen drogs jag med och insjuknandet gick blixtsnabbt den andra gången. Skammen över att "ha varit så jävla dum en gång till" (läs: blivit drabbad av sjukdom) tog dessutom betydligt hårdare nu när jag var förälder och "borde veta bättre".

    Och visst är det så, att när man ser i backspegeln hade ätstörningen inte alls släppt taget. Den låg ju där på hyllan, redo att kasta sig över en vid första bästa tillfälle och det gjorde den, med besked.

    Men nu vet vi åtminstone just detta - att många ätstörningar ligger kvar på hyllan. Den här gången har vi ögonen med oss och tillåter inga ätstörningsrester att bli kvar där och ligga och gro. Jag tror på dig och jag ska göra mitt bästa för att tro lite mer på mig själv också.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig av din historia. Precis som Helle så känner jag igen många delar i det hela. Och det där du skrev om ge sin högra hand för 10 kg..ojojoj säger jag bara; ATT man hade!! Men samtidigt inte. Jag är någonstans i gränslandet och trampar. Känns som att jag bara äter och äter..:( Men så är det, och jag får väl känna så då... Jag tror att anorexin/bulimins röst kommer att avta i styrka ju mer vi kämpar. Kram!

    SvaraRadera
  3. Du kommer också att fixa detta med den motivation du verkar ha. Jag tror att man verkligen vinner på att ta tillfrisknandet ett steg längre-att lämna alla dessa föreställningar om mat, kropp och vikt, som så många faktiskt har. Och som kallar sig friska.

    Men vilken är skillnaden på typ 1 och typ 2?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Typ 1 är utan självrensning, typ 2 med självrensning. Nu inte sagt att typ 1 inte innebär att man aldrig kräks men inte i tillräcklig omfattning.

      Radera
    2. Ja, just det ja!Så är det ju!

      Radera
  4. Oj vad jag känner igen mig i din historia....
    Tack för att du delar med dig.
    D*

    SvaraRadera
  5. michelle.gotvik@live.se28 september 2012 kl. 21:46

    Jag tänker som du. Har varit riktigt sjuk i anorexi i 5 år men önskar inget hellre än att bli frisk. Vilken slags ätstörning har du? Jag är så rädd. Livrädd för att bli en annan person när jag blir frisk, rädd för ångerkänslorna för att känna ångerkänslor för alla år jag slösar på att må så dåligt över något vardagligt. Jag skulle vilja komma bort ibland. Inte ta självmord, men känner en längtan efter att bara komma bort från denna verdervärdiga kropp som är så ful och stor. Fan. Maila gärna

    SvaraRadera